Älskade lille Sigge, vi saknar dig!

Det har snart gått en månad sedan vi var på ultraljud. Onsdag den 9:e december fick vi se våran sons hjärta slå och samtidigt veta att han hade acrani och inte skulle överleva. Jag kommer aldrig aldrig glömma när barnmorskan sa: "Vet ni, jag måste vara ärligt... det ser inte så bra ut..". Fan. Typiskt. Just när man sett hjärtat slå och sett hur den lille låg där och sprattlade med sina små ben.
Vi fick två alternativ, antingen göra en abort eller vänta de 4,5 månaderna jag hade kvar av graviditeten och föda  han då. Valet var inte så svårt då han hur som helst inte skulle kunna överleva utanför magen. Vi skulle få fara till Sunderbyn på söndagen och genomföra aborten.
Dagarna mellan ultraljudet och aborten var ett helvete. Kände lillen i magen sprattla hela dagarna och kände mig som världens sämsta mamma. Där inne låg han, våran son, och visste inte vad som skulle hända. Han låg där och sprattlade med sina små ben utan att veta att hans mamma och pappa bestämt sig för att han inte skulle få vara kvar där så länge till.


När söndagen kom var jag förberedd på en jobbig dag. Jag skulle ju föda mitt första barn, det barn jag längtat efter, och han skulle vara död. Den söndagen var den dagen jag skulle gå tillbaka till att vara "inte gravid", fast jag inte ville det.
Barnmorskorna och läkarna hade sagt att "det kommer inte att vara smärtfritt, men vi ska göra så gott vi kan för att det ska blir så bra som möjligt". Visst tänkte jag. Jag är förberedd på smärta. Trodde jag. Jag kom på mig själv (efter ca 5 timmar med värkar) med att tänka: "Jag vill inte det här längre, skär bara ut ungen". Men jag vågade inte säga något till Thomas eller läkarna eftersom jag kände mig så himla dålig. Hur kunde jag ens tänka så, när det här inte ens var en "riktig" förlossning? Hur skulle det gå om det var en riktig förlossning, hade jag klarat det? Thank God for smärtstillande säger jag bara.

12 timmar efter vi kommit till Sunderbyn kom han ut. Våran son, våran lille Sigge. Den finaste, vackraste pojken i hela världen. 10 fingrar och 10 tår hade han, ögon, näsa och mun. Han skulle ha varit perfekt, om han bara hade haft ett skallben. Jag ville hålla han förevigt, önskade att hans hjärta på något mirakulöst sätt skulle slå, att han skulle öppna ögonen och andas, skrika. Som det ska vara på förlossningar. Men så var det inte. Han var så fin, så fin och så liten. Världens vackraste lilla bebis.


Hoppas du har det bra där du är nu älskade Sigge. Mamma och pappa älskar dig. Och saknar dig så otroligt mycket.