Förlossningsberättelse
Okej, känner att det är dags för en liten förlossningsberättelse! Ska försöka hålla mig kort, skulle seriöst kunna prata om förlossningen i flera timmar men ingen orkar ju läsa då :P
Natten mellan lördag och söndag (2:a och 3:dje oktober) sov jag så jäkla bra! Hade inte sovit så jättebra de senaste nätterna men den natten sov jag non-stop från typ midnatt till halv sju på morgonen. Då vaknade jag av att jag var bajsnödig (jo, tjena..) så jag gick upp på toa men det kom förstås ingenting. Gick och la mig igen och sprängdes för att jag hade så ont i magen, undrade vad jag ätit dagen före. För det var exakt så det kändes; som att jag käkat lite för mycket laktos och hade ont i magen därför. Efter ett tag började jag förstå att det kanske inte var för att jag var bajsnödig som jag hade ont i magen då "värkarna" kom så regelbundet. Jag kom fram till att det måste vara förvärkar så jag gick och värmde vetekudden (praktiskt nog hade vi dagen innan burit upp våran gamla micro så vi skulle vara beredd den dagen jag började få värkar och ville värma säcken utan att behöva gå ner. SMART). Den hjälpte dock inte ett smack! Jag gick istället och la mig i badet, för jag har ju hört att förvärkar försvinner om man tar ett varmt bad. Icket!
Kring halv 9 stod jag inte ut längre utan gick och väckte Thomas. "Jag tror Harry vill ut nu" sa jag och skrattade. "Va? Nu?" frågade nyvakna Thomas. Stackarn måste ju ha fått panik. Jag skrattade och sa "näää.. men jag har satans ont". Förstod alltså fortfarande inte att det var förlossning på G.
La mig i badet igen och ringde mamma. Hade så satans ont under värkarna nu så att jag knappt kunde prata, men hon sa iaf helt lugnt (hur kunde hon vara lugn, duktig skådespelare gissar jag på?): "Men Madelene, då måste du ju ringa till Sunderbyn".
Och man lyssnar ju alltid på sin mamma, right? Eftersom jag hade så ont så fick Thomas ringa men mellan värkarna hann jag även prata med en barnmorska en snabbis. Hon frågade hon länge det var mellan värkarna och det var ju max 3-4 minuter. "Men då måste ni komma in nu, varför har ni väntat så länge?" Länge?! Jag är i vecka 34 och haft värkar i två timmar, hur fan ska jag veta att det är dags?
Fick iaf panik av att hon tyckte att vi väntat länge. Så vi klädde på oss och for i väg! Mira hann inte gå ut och vattnet var fortfarande kvar i badkaret. Det enda vi hade med oss förutom kläderna på kroppen var våra mobiler och pengar.
På vägen till bilen var jag tvungen att stanna några gånger och hänga på Thomas för att det gjorde så ont och jag fattade inte hur i hela fridens namn jag skulle kunna sitta i bilen i typ en timme? Jag skulle dö!
Thomas snittade väl 180 km/h så vi var framme strax före 10 och jag fick sätta mig i en rullstol och Thomas körde upp mig på förlossningen. Väl där fick jag klä på mig de extremt fina sjukhuskläderna och lägga mig för att göra CTG. Dom undersökte mig för att se hur öppen jag var, men jag uppfattade inte vad dom sa. Någon frågade om jag ville ha lustgas men det ville jag inte. Det enda jag tänkte var att jag ju inte kunde börja med lustgas redan! Hur skulle det då gå när det kom igång på riktigt. Stupid..
Några minuter senare fick jag iaf veta att jag var öppen 7-8 cm! WHAT!? Give me lustgas! Kommer vi få en bebis idag?
Jag fick iaf nå för att Harrys lungor skulle hinna utvecklas lite mer och även nå för att stanna av allt för att att det skulle hinna verka. Kan dock säga att värkarna inte blev nå snällare för det. Dom fortsatte att komma med 3 minuters mellanrum och lustgasen var min bästa vän fram tills klockan 15.45 ungefär. Då pallade jag inte längre och fick epidural. HALLELUJAH! Säger bara en sak: Guds gåva till kvinnan! Efter epiduralen stod jag upp i några timmar och det var såå skönt. Värkarna kändes fortfarande, men dom kändes ännu mindre när man stod. Barnmorskorna var helt impade av mig och sa typ: "Du är född till att föda, du är så duktig" osv.
Klockan 18 var jag tvungen att lägga mig igen för att dom skulle undersöka mig. Dom bestämde sig sedan för att ta hål på hinnan för att dom inte hörde Harrys hjärtljud så bra. Sagt och gjort. En student fick ta hål på hinnan och vattnet bara sprutade ur mig och sprutade ner hela henne! Hon var helt blöt! Jag som var helt hög på lustgas började såklart skratta. Helt sjukt att man kan skratta när man har så ont :P
Från det att dom tagit hål på hinnan gick det iaf sjukt fort. Började krysta kring 18.20 och det kändes som att det var tusen människor runt omkring mig. En barnmorska tryckte upp mitt vänstra ben(det högra benet behövde inte lika mycket hjälp) men jag stretade emot som tusan. Ville bara sträcka ut benet! "Madelene, du FÅR INTE sträcka ut benet, du måste dra det uppåt" sa dom hela tiden, men det gick inte! Jag ville sträcka ut det, kändes mycket skönare så. Dessutom fick Thomas uppgiften att hålla upp min skalle så att jag hade hakan mot bröstet, men även där stretade jag emot. Varför stretade jag emot?
18.46 föddes lille Harry! 2402 gram och 45,5 cm i vecka 33+1. Helt tyst var han när han kom ut, så jag fick panik och frågade typ tusen gånger ifall han mådde bra, vilket dom svarade att han gjorde. Efter några minuter (som kändes mycket längre) fick jag upp honom på bröstet och han var världens finaste lilla pojke! Helt perfekt! Jag sa flera gånger typ: "Visst är han perfekt", "Thomas, visst är han världens finaste" och grinade såklart som ett litet barn. Harry däremot var tyst förutom att han vid varje andetag pep till. För att han har lite svårt för att andas sa dom. Efter några minuter fick Thomas ta Harry och följa med några sköterskor till Barnintensiven där han fick CPAP, syrgas, sond och allt det där. Själv fick jag inte träffa Harry förrän nån timme senare och det var förstås lite chockartat att se sin lille son full med slangar och sånt. Man såg ju knappt anskitet på honom.
Följande dagar satt vi kängru med Harry minst 12 timmar per dygn. Riktigt jobbiga första dagar var det. Fanns ingenting man kunde göra för sitt barn förutom att sitta med honom på bröstet, så det var det vi gjorde.
Resten vet ni redan. Vi var kvar på sjukhuset i två och en halv vecka innan vi fick fara hem på permis och samma dag som Harry blev en månad blev vi utskrivna. Nu väger han 3800 gram och är en helt "vanlig" bebis utan slangar och grejs. Han blir 8 veckor på söndag och har fortfarande inte gett oss något leende, men tydligen brukar det inte komma förrän en månad efter han skulle varit född egentligen. Så vid jul förhoppningsvis :)
Harry är det absolut bästa som hänt oss. Vi kan ligga och titta på honom i timmar. Hans små miner och ljud. Han är seriöst världens bästa och finaste bebis! ♥
Natten mellan lördag och söndag (2:a och 3:dje oktober) sov jag så jäkla bra! Hade inte sovit så jättebra de senaste nätterna men den natten sov jag non-stop från typ midnatt till halv sju på morgonen. Då vaknade jag av att jag var bajsnödig (jo, tjena..) så jag gick upp på toa men det kom förstås ingenting. Gick och la mig igen och sprängdes för att jag hade så ont i magen, undrade vad jag ätit dagen före. För det var exakt så det kändes; som att jag käkat lite för mycket laktos och hade ont i magen därför. Efter ett tag började jag förstå att det kanske inte var för att jag var bajsnödig som jag hade ont i magen då "värkarna" kom så regelbundet. Jag kom fram till att det måste vara förvärkar så jag gick och värmde vetekudden (praktiskt nog hade vi dagen innan burit upp våran gamla micro så vi skulle vara beredd den dagen jag började få värkar och ville värma säcken utan att behöva gå ner. SMART). Den hjälpte dock inte ett smack! Jag gick istället och la mig i badet, för jag har ju hört att förvärkar försvinner om man tar ett varmt bad. Icket!
Kring halv 9 stod jag inte ut längre utan gick och väckte Thomas. "Jag tror Harry vill ut nu" sa jag och skrattade. "Va? Nu?" frågade nyvakna Thomas. Stackarn måste ju ha fått panik. Jag skrattade och sa "näää.. men jag har satans ont". Förstod alltså fortfarande inte att det var förlossning på G.
La mig i badet igen och ringde mamma. Hade så satans ont under värkarna nu så att jag knappt kunde prata, men hon sa iaf helt lugnt (hur kunde hon vara lugn, duktig skådespelare gissar jag på?): "Men Madelene, då måste du ju ringa till Sunderbyn".
Och man lyssnar ju alltid på sin mamma, right? Eftersom jag hade så ont så fick Thomas ringa men mellan värkarna hann jag även prata med en barnmorska en snabbis. Hon frågade hon länge det var mellan värkarna och det var ju max 3-4 minuter. "Men då måste ni komma in nu, varför har ni väntat så länge?" Länge?! Jag är i vecka 34 och haft värkar i två timmar, hur fan ska jag veta att det är dags?
Fick iaf panik av att hon tyckte att vi väntat länge. Så vi klädde på oss och for i väg! Mira hann inte gå ut och vattnet var fortfarande kvar i badkaret. Det enda vi hade med oss förutom kläderna på kroppen var våra mobiler och pengar.
På vägen till bilen var jag tvungen att stanna några gånger och hänga på Thomas för att det gjorde så ont och jag fattade inte hur i hela fridens namn jag skulle kunna sitta i bilen i typ en timme? Jag skulle dö!
Thomas snittade väl 180 km/h så vi var framme strax före 10 och jag fick sätta mig i en rullstol och Thomas körde upp mig på förlossningen. Väl där fick jag klä på mig de extremt fina sjukhuskläderna och lägga mig för att göra CTG. Dom undersökte mig för att se hur öppen jag var, men jag uppfattade inte vad dom sa. Någon frågade om jag ville ha lustgas men det ville jag inte. Det enda jag tänkte var att jag ju inte kunde börja med lustgas redan! Hur skulle det då gå när det kom igång på riktigt. Stupid..
Några minuter senare fick jag iaf veta att jag var öppen 7-8 cm! WHAT!? Give me lustgas! Kommer vi få en bebis idag?
Jag fick iaf nå för att Harrys lungor skulle hinna utvecklas lite mer och även nå för att stanna av allt för att att det skulle hinna verka. Kan dock säga att värkarna inte blev nå snällare för det. Dom fortsatte att komma med 3 minuters mellanrum och lustgasen var min bästa vän fram tills klockan 15.45 ungefär. Då pallade jag inte längre och fick epidural. HALLELUJAH! Säger bara en sak: Guds gåva till kvinnan! Efter epiduralen stod jag upp i några timmar och det var såå skönt. Värkarna kändes fortfarande, men dom kändes ännu mindre när man stod. Barnmorskorna var helt impade av mig och sa typ: "Du är född till att föda, du är så duktig" osv.
Klockan 18 var jag tvungen att lägga mig igen för att dom skulle undersöka mig. Dom bestämde sig sedan för att ta hål på hinnan för att dom inte hörde Harrys hjärtljud så bra. Sagt och gjort. En student fick ta hål på hinnan och vattnet bara sprutade ur mig och sprutade ner hela henne! Hon var helt blöt! Jag som var helt hög på lustgas började såklart skratta. Helt sjukt att man kan skratta när man har så ont :P
Från det att dom tagit hål på hinnan gick det iaf sjukt fort. Började krysta kring 18.20 och det kändes som att det var tusen människor runt omkring mig. En barnmorska tryckte upp mitt vänstra ben(det högra benet behövde inte lika mycket hjälp) men jag stretade emot som tusan. Ville bara sträcka ut benet! "Madelene, du FÅR INTE sträcka ut benet, du måste dra det uppåt" sa dom hela tiden, men det gick inte! Jag ville sträcka ut det, kändes mycket skönare så. Dessutom fick Thomas uppgiften att hålla upp min skalle så att jag hade hakan mot bröstet, men även där stretade jag emot. Varför stretade jag emot?
18.46 föddes lille Harry! 2402 gram och 45,5 cm i vecka 33+1. Helt tyst var han när han kom ut, så jag fick panik och frågade typ tusen gånger ifall han mådde bra, vilket dom svarade att han gjorde. Efter några minuter (som kändes mycket längre) fick jag upp honom på bröstet och han var världens finaste lilla pojke! Helt perfekt! Jag sa flera gånger typ: "Visst är han perfekt", "Thomas, visst är han världens finaste" och grinade såklart som ett litet barn. Harry däremot var tyst förutom att han vid varje andetag pep till. För att han har lite svårt för att andas sa dom. Efter några minuter fick Thomas ta Harry och följa med några sköterskor till Barnintensiven där han fick CPAP, syrgas, sond och allt det där. Själv fick jag inte träffa Harry förrän nån timme senare och det var förstås lite chockartat att se sin lille son full med slangar och sånt. Man såg ju knappt anskitet på honom.
Följande dagar satt vi kängru med Harry minst 12 timmar per dygn. Riktigt jobbiga första dagar var det. Fanns ingenting man kunde göra för sitt barn förutom att sitta med honom på bröstet, så det var det vi gjorde.
Resten vet ni redan. Vi var kvar på sjukhuset i två och en halv vecka innan vi fick fara hem på permis och samma dag som Harry blev en månad blev vi utskrivna. Nu väger han 3800 gram och är en helt "vanlig" bebis utan slangar och grejs. Han blir 8 veckor på söndag och har fortfarande inte gett oss något leende, men tydligen brukar det inte komma förrän en månad efter han skulle varit född egentligen. Så vid jul förhoppningsvis :)
Harry är det absolut bästa som hänt oss. Vi kan ligga och titta på honom i timmar. Hans små miner och ljud. Han är seriöst världens bästa och finaste bebis! ♥
Första bilden på Harry
Kängruar med mamma
Harry idag :)