min syster sanna är en sån som börjar gråta direkt hon ser ett olyckligt djur. tex, såg hon en gång nå program om en noshörning som inte fick nå vatten eller nå sånt och hon var helt förstörd. jag har aldrig varit sån (förresten, sanna, om du läser detta bör du inte läsa längre, för då finns det viss risk för en gråtattack). men idag nlev jag nästan lite ledsen... över en duva.
såhär var det: igår när jag kom tillbaka till posten och skulle parkera moppen i garaget satt det en duva just vid porten (man ser den lite på bilden). och den satt helt still, fast den var inte död, för den rörde ju på huvudet och så. först var jag jävligt rädd för den.. för den såg så läskig ut och jag trodde att den skulle anfalla mig. men det visade sig iaf att jag den inte var farlig, för den anföll mig inte.
sen fick jag höra att det tydligen var två duvor i garaget, men jag tänkte inte mer på det förrän imorse närj ag skulle ta ut moppen ur garaget igen.
för där satt båda duvorna (lite längre in i garaget, där bilarna står), fast det var bara den ena som rörde lite på sig. den andra var helt livlös. sen såg jag att den livlösa låg på en snöspår från en av bilarna. OH NO! tänkte jag, nån har kört på den och nu sitter kompisen och vakar över den. hur hemskt som helst eller vad? tänk... det kanskevar  typ en mamma-duva och en barn-duva och sen helt plöstligt blir mamma-duvan överkörd och barn-duvan fattar inte hur den ska göra.
hemskt..
nu ska jag tillbaka till jobbet  och köra in moppen i garaget. ska se om barn-duvan är kvar.
hejs