One more week
Ååååh! Blir kvar här på patienthotellet minst en vecka till. En veckaaaaaaaaa!! Kan ni tänka er hur lång en vecka känns när man är helt ensam i ett 4 kvadratmeter stort rum!? Är så förbaskat less och vill inget hellre än att vara hemma med min familj. Men, men... vad göra? Bara lägga sig i sängen och vänta.. och vänta och vänta.
Så, nu vill jag ha besök! Alla som känner att de inte har nå bättre för sig får gärna komma och hälsa på. Varje minut av mänsklig kontakt är värdefull :P
Undersökningen idag visade ingen försämring iaf, så det är ju postivit. Bebisen väger nu strax under 1500 gram, så han har växt som han ska iaf. Skönt! :)
Liten uppdatering
Hej på er!
Nu har jag alltså blivit flyttad till patienthotellet istället! Vilket frihet! Här får jag ha besök och sovfrämmande om jag vill. Tyvärr har vi ingen hundvakt så Thomas kan inte sova över, men ändå skönt att veta att han KAN :) Mina restriktioner nu är att jag ska fortsätta vila mycket, men ändå göra liiiite mer än bara ligga. Läkaren sa att det ska vara som en "övning" för hur det skulle vara att va hemma. Sen på måndag ska jag tillbaka på Spec-MVC och göra en till undersökning och om vi har tur får jag kanske fara hem då! Fast... jag ska inte ha nå förhoppningar för då blir jag bara besviken...
Just nu tror jag största hindret för att jag ska få komma hem är att vi trots allt bor nästan en timme från sjukhuset och läkarna är orolig att förlossningen ska gå så snabbt att jag inte hinner fram. så på ett sätt känns det såklart skönt att vara här i närheten. Men tänk vad skönt att sova i sin egen säng och få kramas med sin son när som helst!
Idag kommer Thomas och Harry hit och vi ska ha en liten picknick här på sjukhusområdet. Så idag blir första gången på över en vecka som jag går utanför sjukhuset! Eller går och går, jag kommer förstås åka rullstol, men ändå! :D
Ingen hemgång :(
Nädå, här blir jag kvar i "några dagar i alla fall" enligt läkaren. Känns som att det kommer bli för evigt. Vill bara gråta!! Herregud, varför är jag så förbaskat dålig på att vara gravid!?
Läkaren gjorde alltså en ny undersökning för en liten stund sen och den visade att tappen fortfarande är kort och eftersom jag får sammandragningar direkt jag rör på mig lite så tyckte hon att jag skulle stanna. Enligt henne tar man det aldrig lika lugnt hemma, och visst är det sant, men ändå! Jag kommer att ruttna här i sängen! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHH!!!!
Tur man har er!
När man ligger såhär helt ensam, orörlig och nervös så inser man verkligen hur mycket alla i omgivningen betyder för en. Mamma och pappa hade Harry hela första dygnet vi var borta till exempel. Guld värt! Och tänk vad tur att Harry har sin pappa! Världens bästa pappa som dessutom packar en ny väska till mig varje dag han kommer hit. Och idag kommer förmodligen Harry vara med farmor och farfar ett tag i och med att de ska ta bort droppet som stoppar min sammandragningar och då vill jag gärna att Thomas är här, ifall det skulle hända något. Hur skulle man klara sig utan alla!?
Och alla vänner som hör av sig och visar att de bryr sig gör ju bara att en man vill börja grina. Tänk att så många verkligen bryr sig, det uppskattar vi verkligen! Och kommer jag hem hoppas jag att ni kommer ihåg att jag tycker om fika ;)
Kan säga att hormonerna lever sitt eget liv just nu. Ligger som sagt på BB nu och har faktiskt fått lov att gå och äta som "vanliga" mammor i matsalen. Fast det är nästan lika deprimerande som att ligga isolerad i rummet... alla nyblivna mammor med sina bebisar i den där plastsängen... kommer jag nånsin få uppleva det själv?? Själv får jag gå där med min droppställning, jag kallar henne Pia, som i och för sig har visat sig vara en äkta kompis då hon tll och med följer med mig på toa, VARJE gång.
Nu ska jag snart för göra en liten CTG-kurva och senare idag tas som sagt droppet bort och som jag fattade skulle jag få gå upp och röra mig lite då för att se om sammandragningarna kommer tillbaka eller om de lugnat ner sig. Sen blir det väl säkert nån mer undersökning för att se om jag kanske får fara hem. Inga förhoppningar dock...
På bilden här nere var Harry bara någon dag gammal. Kolla vad han var liten! Och då är ändå bebisen i magen fyra veckor yngre. Men förhoppningsvis stannar ungrackarn i magen ett tag till!
Status oförändrad...
Undersökningen av livmodertappen visade att den var oförändrad och så blir läget även för mig. Ett dygn till med dropp och sen får vi se om sammandragningarna kommer tillbaka. Får bara lämna sängen för att gå på toa. Enligt läkaren är det svårt att säga när bebisen kommer att komma, det kan vara allt från imorrn till om fem veckor.. Vi får ta en dag i taget sa hon..
Blev iaf flyttad från förlossningen till BB så nu har jag iaf en tv, så lite roligare kanske detta dygn blir. Kan säga att jag skulle göra vad som helst för att ha surrhumlan Harry här nu, saknar snart ihjäl mig efter han!
Förlossningen
Jaha, då ligger man på förlossningen då.. Verkar som att våra bebisar har en tendens att vilja ut alldeles för tidigt.
Var alltså på en kontroll imorse på spec.mödra, en kontroll som jag bokat in för flera veckor sen. Och tur var väl det, för kontrollen visade att livmodertappen är 14 mm vilket är alldeles för kort då den helst ska vara typ 4 cm. Så vi blev beordrade att fara in till förlossningen och nu ligger jag här med massa slangar och sprutor. Har fått sprutor både för bebisens lugnmognad och för att försöka stoppa sammandragningarna (som inte tar ont ens). Strikt sängläge är jag ordinerad också. Är redan less, men vad gör man inte för sin bebis.. Ultraljudet visade att den väger ca 1200 g nu, fytusan så liten, det är typ ett mjölkpaket.
Vet inte så mycket mer för tillfället, men ska försöka uppdatera då och då. Håll tummarna!
