När man ligger såhär helt ensam, orörlig och nervös så inser man verkligen hur mycket alla i omgivningen betyder för en. Mamma och pappa hade Harry hela första dygnet vi var borta till exempel. Guld värt! Och tänk vad tur att Harry har sin pappa! Världens bästa pappa som dessutom packar en ny väska till mig varje dag han kommer hit. Och idag kommer förmodligen Harry vara med farmor och farfar ett tag i och med att de ska ta bort droppet som stoppar min sammandragningar och då vill jag gärna att Thomas är här, ifall det skulle hända något. Hur skulle man klara sig utan alla!? 

Och alla vänner som hör av sig och visar att de bryr sig gör ju bara att en man vill börja grina. Tänk att så många verkligen bryr sig, det uppskattar vi verkligen! Och kommer jag hem hoppas jag att ni kommer ihåg att jag tycker om fika ;) 

 

Kan säga att hormonerna lever sitt eget liv just nu. Ligger som sagt på BB nu och har faktiskt fått lov att gå och äta som "vanliga" mammor i matsalen. Fast det är nästan lika deprimerande som att ligga isolerad i rummet... alla nyblivna mammor med sina bebisar i den där plastsängen... kommer jag nånsin få uppleva det själv?? Själv får jag gå där med min droppställning, jag kallar henne Pia, som i och för sig har visat sig vara en äkta kompis då hon tll och med följer med mig på toa, VARJE gång. 

 

Nu ska jag snart för göra en liten CTG-kurva och senare idag tas som sagt droppet bort och som jag fattade skulle jag få gå upp och röra mig lite då för att se om sammandragningarna kommer tillbaka eller om de lugnat ner sig. Sen blir det väl säkert nån mer undersökning för att se om jag kanske får fara hem. Inga förhoppningar dock... 

 

På bilden här nere var Harry bara någon dag gammal. Kolla vad han var liten! Och då är ändå bebisen i magen fyra veckor yngre. Men förhoppningsvis stannar ungrackarn i magen ett tag till!