Hela familjen är för ovanlighetens skull lite snoriga, jobbigast blir det förstås för Alfred, men bröstmjölk funkar mot det också - världens mirakeldryck! 

Bokat tid för dop nu också, 22/12. Blir nog mysigt :)

Alfred 2 månader

 

 

Alltså vad händer? Det är inte ofta jag känner att jag har FÖR mycket tid över. Men nu så... Alfredo ligger och sover i vagnen sen typ 2,5-3 timmar tillbaka! Och här sitter jag och väntar och väntar på att han ska vakna. Visste jag att han skulle sova såhär länge kunde jag ju ha tagit tag i nånting här hemma (för det behövs!),men är ju liksom van vid att han vaknar efter max en halvtimme eller så. Typiskt! Och nu är det ju ingen idé, för han borde ju vakna när som helst nu (har dock tänkt så i typ 1,5 timme nu). 

 

Senaste två kvällarna har inte varit fullt lika skrikiga som tidigare. Han blir två månader imorgon, så kanske börjar det vända snart? Fast det vågar jag knappt säga, för sist jag sa så blev det värre direkt. Men man kan ju alltid hoppas! 

 

Examensarbetet rullar på och vi har egentligen bara diskussionen kvar att skriva, så det känns ganka lugnt. Skulle ju onekligen vara skönt om man kunde bli helt klar så man kan slappna av under jul och nyår! :) 

 

Nä, nu börjar det äntligen röra sig i vagnen, så ska gå ut och se hur han mår! Hejsvejs!

 

Jag har gått och blivit sjuk. Jag är aldrig sjuk! Jättekonstigt är det. Igår hade jag nästan 39 graders feber och kände mig riktigt dålig. Jag hade världens frossa och huvudvärk. 

 

Ovanstående stycke började jag skriva i förrgår och har inte hunnit öppna datorn nå sedan dess för att skriva färdigt. Nu är jag faktiskt feberfri och hyffsat pigg. Alfred sov 6 timmar i sträck inatt, rekord! Idag har han dock en riktigt dålig dag och har skrikit nästan hela morgonen. Nu sover han på mitt bröst, få se om jag hinner skriva färdigt innan han vaknar igen. 

 

Har nu varit mjölkfri typ en och en halv vecka utan att märka minsta förändring på Alfred. Så nu ska jag prova att vara äggfri också. Känns som att jag ger upp allt jag gillar utan att det blir någon förändring. Äter för tillfället alltså inte fika, godis, citrusfrukter, äpplen, glass och allt annat gott. Till middag äter jag typ kyckling.. utan nån sås eller nå. Och ändå skriker han typ HELA tiden. Hur ska man orka?? På kvällarna när jag går omkring och bär han och han bara skriker känner man sig så förbaskat värdelös som förälder och man tänker tankar som man inte ska eller vill tänka. När han väl blir tyst för natten (för han sover oftast hela natten utan att skrika) så vill man nästan inte att det ska bli morgon igen för att då vet man att allt börjar om igen. 

 

Men visst är det konstigt att direkt han är tyst och glad så glömmer man bort alla skriktimmar. Som nu t.ex: han har varit tyst i ca 10 minuter och jag kan inte förstå hur jag för 20 minuter sen stod och grinade för att han ALDRIG är tyst. Nu är jag glad igen. Och tittar ner på min lille stackare som har så ont i magen och får själv ont i magen för att jag älskar honom så mycket.

Vi är för tillfället inne i någon slags bebisbubbla. Alfred har så förbaskat ont i magen hela dagarna, så det blir mycket skrik, mycket bärande och lite sömn. Så vi är trötta allihopa. Just nu provar jag att käka mjölkfritt och det har snart gått en vecka utan att han har blivit nå bättre. Vi upprepar liksom: "Det går över efter 3 månader" hela dagarna här hemma för att orka med. Idag och inatt ska iaf Harry få vara med mormor och morfar, så han också får lite uppmärkamhet och så att vi kanske kan vila lite när Alfred sover. Så nu förstår ni kanske varför jag har varit sämst på att uppdatera bloggen.. och kan säga att jag nog inte kommer bli mycket bättre de närmaste veckorna heller :P 

 

 

 

 

 

Nu ska ni få höra hur det gick till när Alfred föddes för en vecka sedan. Tänk att det redan gått en vecka! Snabbaste veckan i världshistorien tror jag bestämt. 

 

Det hela började med att vi skulle ha barnvakt på fredagen (13/9) och jag hade i princip redan innan fredagen kom bestämt att kände jag nå annorlunda under fredagen så skulle vi ringa in till förlossningen och överdriva lite, bara för att komma in på en kontroll när vi ändå hade barnvakt. Tänkte att om vi har tur har jag börjat öppnat mig lite och de kunde hjälpa till lite på traven. 

Hur som helst. Harry for till mormor och morfar kring 15-16 tiden och jag och Thomas stannade hemma. Jag hade som vanligt sammandragningar typ hela tiden men jag tyckte minsann att det kanske kändes liiiiite mer än vanligt så jag började klockan "värkarna" och under två timmar (mellan typ 19 och 21) så varierade de mellan 3 och 7 minuter mellan. Det blev längre och längre emellan och de kändes mindre och mindre så jag blev lite besviken och bestämde att vi skulle ut och gå för att det skulle komma igång igen. Sagt och gjort. Väl hemma tjugo minuter senare kände jag om möjligt ännu mindre! Jag sprängdes! Vid det här laget hade jag dock redan bestämt mig för att ringa förlossningen ändå. Så jag ringde och överdrev lite. Sa typ att jag hade haft en liten blödning och att jag kände sammandragningar ganska mycket (LÖGN, haha). Så dom tyckte att jag skulle komma in på en koll eftersom läkarna tidigare varit rädda att det skulle gå snabbt när det väl sätter igång. "Ni kan ju få sova på patienthotellet om det inte riktigt satt igång" tyckte dom. 

Så vi packade dom sista grejerna och satte oss i bilen. På vägen till sunderbyn frågade Thomas om jag kände nå nu: "Jo, jag känner sammandragningarna ganska mycket" (LÖGN: jag hade sammandragningar, men de kändes i princip inte, men jag ville inte att Thomas skulle vända). 

När vi kom fram ställde vi oss på vanliga parkeringen och promenerade till akuten. På akuten mötte vi ett par som också var på väg till förlossningen och hon var tvungen att åka rullstol och verkade ha väldigt ont, så vi lät dom gå före oss för vi hade ju egentligen inte så bråttom. Kändes nästan pinsamt att vara på förlossningen då jag inte hade nå ont alls. 

Vi fick komma in till ett rum och jag blev undersökt. ÖPPEN FEM CM! What!? Haha, vi fattade ingenting. "Ja, men då blir det ju bebis snart iaf" så barnmorskan. Hon pillade lite och sa att nu borde värkarna sätta igång mer ordentligt och vi blev uppmanade att gå ut och gå i korridorerna. Så det gjorde vi. Vi gick fram och tillbaka i typ en timme, jag var alldeles svettig. Hade fortfarande inga värkar, utan kunde gå helt utan problem. Efter en timme bestämde vi oss för att gå tillbaka till rummet och vila lite. 

Väl tillbaka i rummet sa vi att vi tänkte att vi skulle vila en stund i och med att klockan var typ 00.40, men barnmorskan ville känna först. ÖPPEN SJU CM! Vi skrattade. Hur tusan kunde jag ha öppnat mig två cm till utan att känna nå? Barnmoskan sa att visst kunde vi ju gå och lägga oss om vi ville, men hon kunde även ta hål på hinnorna så skulle vi nog föda barn snart. Jag tittade på Thomas och sa typ: "Ja, men ska vi ta och föda barn nu istället för att vila då kanske?" 

Så barnmorskan tog hål på hinnorna och direkt satte dom riktiga värkarna igång på allvar! Ont som fan hade jag så lustgasen togs fram. Ingen annan bedövning hanns med för 40 minuter efter hon tagit hål på hinnorna föddes älskade Alfred! 3305 gram och 52 cm.

 

Det var helt klart bättre förlossning än jag väntat mig. Vi kunde köra in till Sunderbyn i lugn och ro, jag fick vara och promenera runt i sjukhuset en stund och själva värkarbetet var kort men intenstivt. Tänk att han skulle födas just den dagen vi redan hade barnvakt och tänk vad tur att vi for in trots att jag egentligen inte hade ont. För när det väl började hända något så hände det ju väldigt snabbt. 

 

Har tyvärr ingen bild på Alfred på den här datorn, men ska försöka blogga nån mer gång snart :) 

Just nu känns det som att bebisen aldrig kommer att komma ut. Alla dagar är exakt likadana. Ont som fan i fogarna, bebis som ligger förbaskat långt ner och håller på så det tar riktigt ont ibland (känns i princip som att han dinglar utanför...), sammandragningar som inte tar ont men som ändå är jobbiga. Varje kväll hoppas jag att det ska hända något under natten och varje morgon när jag vaknar blir jag lika besviken. Eftersom varje dag är exakt likadan så är dock inte mina förhoppningar så stora varje kväll för det känns som att den dagen/natten förlossningen går igång kommer jag känna något annorlunda redan tidigare under dagen. Eller? Känner man inga "symptom" innan man föder barn? Åh, jag är så förbaskat less. Analyserar typ varenda liten grej som känns i kroppen. Googlar och provar alla olika sätta-igång-förlossningen-knep som finns. Inget funkar! INGET! 

 

Vecka 38+1 idag... 9 veckor sedan jag blev inlagd. 9 veckor har jag väntat! 

 

Förlåt för ett extremt gnälligt inlägg, jag vet att jag inte ens har gått "hela vägen" än, men jag är ändå less! 

 

Idag får jag nog hem en snuttefilt jag har beställt till lillebror iaf. För förhoppningsvis KOMMER han ju att komma ut nån gång. Fast det faktiskt inte känns som det nu... 

 

Idag går vi in i vecka 38. Det är alltså nästan exakt 8 veckor sedan jag blev inlagd för hotande förtidsbörd. Då sa läkaren: "Du kan föda imorgon, men också om 7 veckor, men tidigare än beräknat iaf". MY ASS! Nu räknas iaf bebisen som helt färdig, vilket förstås är skönt. Fast jag har ändå väntat i 8 veckor.... Kom ut nu lillebror! 

 

Igår hade vi en sån himla fin dag! Egentligen var den inte så speciell, men när man er hur lycklig sitt barn är så blir man så lycklig själv. 

 

Det började med att jag följde Harry till förskolan där de just var på väg på en liten utflykt till en lekpark. När vi sedan hämtade hem Harry efter lunch så var han på så bra humör! Efter han vilat åt vi lite frukt och klockan halv fyra for vi iväg till havsbadet för att bada på äventyrsbadet. Alltså världens lyckligaste unge! Han bara skrattade och skrattade. Kändes verkligen som att det här kanske var sista gången på länge som både jag och Thomas kan ägna all uppmärksamhet åt Harry. Vi simmade, åkte rutchkanor och busade på. (Hade helt ärligt en liten baktanke att jag kanske skulle sätta igång förlossningen genom att åka mycket rutchkanor... funkade inte...). 

Efter badet for vi faktiskt och köpte en familjepizza och åt till middag. Klockan 19 somnade han som en stock efter pussar och kramar och "älkar dig". 

Alltså tala om ångest att veta att snart kommer Harry vara tvungen att dela oss föräldrar med lillebror. Åååh, hur kommer man kunna räcka till åt två barn!? Hjälp....

 

Och på tal om lillebror... idag är det exakt tre veckor till BF, vem kunde tro att jag skulle få föda ett fullgånget barn den här gågen?! Önskar dock att han kunde välja att komma IDAG, så jag slipper vara så förbaskat gravid på skolan som börjar på måndag. Fast kommer han inte idag får han gärna vänta till typ torsdag nästa vecka, så jag slipper föda på skolan. Snacka om "no filter" ;)

 

 

Harry har ju börjat på sin nya förskola i veckan och det har gått mycket bättre än förväntat. Vi förväntade oss lite att han skulle vilja följa med hem och typ få för sig att fara hem mitt under dagen eftersom det är så nära hem. Vi har ju dessutom varit inne på förskolans gård och lekt mycket under sommaren när förskolan varit stängd. Så vi tänkte som att han skulle bli lite chockad av att vara där själv. Men nädå! I måndags var vi där allihopa i typ en timme och kollade läget och vi märkte redan då att han var rätt avslappnad. I går (tisdag) så var Thomas där och åt frukost med han, sen for han hem och vi for och hämtade honom kring halv 11. Det hade gått så bra och han ville inte ens följa med hem! Vi fick typ muta han... Sen idag lämnade Thomas honom direkt klockan 9 och vi var och hämtade han efter lunch och även idag hade det gått jättebra! De säger att han är så trygg i sig själv och man blir så stolt! :)

 

Kolla så fint jag har fått det här på bloggen! Tack så mycket för hjälpet Kajsa! Nu blir det mycket roligare att blogga, och jag ska definitivt försöka bli bättre på det :)

 

Som rubriken lyder så är jag fortfarande gravid! Vem kunde tro det för 6 veckor sen när jag blev inlagd!? Inte jag iaf! Kan säga att det börjar kännas som att jag går på övertid. Vecka 35+5 idag, snart har jag gått tre veckor längre än jag gjorde med Harry och som det känns nu kommer jag typ aldrig föda barn... Har ju för fasiken väntat och väntat sen den 5:e juli på bebisen, men han verkar må så himla bra inne i magen. Jag slutade ta det lugnt typ förra veckan och lever nu som vanligt och ÄNDÅ stannar han kvar i magen...

Om lite mer än en vecka är bebisen "färdigbakad" och då hoppas jag han ploppar ut så fort som möjligt! 

 

Vi har gjort i ordning det mesta här hemma nu iaf och det känns mycket bättre. En sak mindre att oroa sig för :) 

 

Ååååh! Blir kvar här på patienthotellet minst en vecka till. En veckaaaaaaaaa!! Kan ni tänka er hur lång en vecka känns när man är helt ensam i ett 4 kvadratmeter stort rum!? Är så förbaskat less och vill inget hellre än att vara hemma med min familj. Men, men... vad göra? Bara lägga sig i sängen och vänta.. och vänta och vänta. 

 

Så, nu vill jag ha besök! Alla som känner att de inte har nå bättre för sig får gärna komma och hälsa på. Varje minut av mänsklig kontakt är värdefull :P 

 

Undersökningen idag visade ingen försämring iaf, så det är ju postivit. Bebisen väger nu strax under 1500 gram, så han har växt som han ska iaf. Skönt! :)

 

Hej på er! 

 

Nu har jag alltså blivit flyttad till patienthotellet istället! Vilket frihet! Här får jag ha besök och sovfrämmande om jag vill. Tyvärr har vi ingen hundvakt så Thomas kan inte sova över, men ändå skönt att veta att han KAN :) Mina restriktioner nu är att jag ska fortsätta vila mycket, men ändå göra liiiite mer än bara ligga. Läkaren sa att det ska vara som en "övning" för hur det skulle vara att va hemma. Sen på måndag ska jag tillbaka på Spec-MVC och göra en till undersökning och om vi har tur får jag kanske fara hem då! Fast... jag ska inte ha nå förhoppningar för då blir jag bara besviken... 

Just nu tror jag största hindret för att jag ska få komma hem är att vi trots allt bor nästan en timme från sjukhuset och läkarna är orolig att förlossningen ska gå så snabbt att jag inte hinner fram. så på ett sätt känns det såklart skönt att vara här i närheten. Men tänk vad skönt att sova i sin egen säng och få kramas med sin son när som helst! 

 

Idag kommer Thomas och Harry hit och vi ska ha en liten picknick här på sjukhusområdet. Så idag blir första gången på över en vecka som jag går utanför sjukhuset! Eller går och går, jag kommer förstås åka rullstol, men ändå! :D