Jag har gått och blivit sjuk. Jag är aldrig sjuk! Jättekonstigt är det. Igår hade jag nästan 39 graders feber och kände mig riktigt dålig. Jag hade världens frossa och huvudvärk. 

 

Ovanstående stycke började jag skriva i förrgår och har inte hunnit öppna datorn nå sedan dess för att skriva färdigt. Nu är jag faktiskt feberfri och hyffsat pigg. Alfred sov 6 timmar i sträck inatt, rekord! Idag har han dock en riktigt dålig dag och har skrikit nästan hela morgonen. Nu sover han på mitt bröst, få se om jag hinner skriva färdigt innan han vaknar igen. 

 

Har nu varit mjölkfri typ en och en halv vecka utan att märka minsta förändring på Alfred. Så nu ska jag prova att vara äggfri också. Känns som att jag ger upp allt jag gillar utan att det blir någon förändring. Äter för tillfället alltså inte fika, godis, citrusfrukter, äpplen, glass och allt annat gott. Till middag äter jag typ kyckling.. utan nån sås eller nå. Och ändå skriker han typ HELA tiden. Hur ska man orka?? På kvällarna när jag går omkring och bär han och han bara skriker känner man sig så förbaskat värdelös som förälder och man tänker tankar som man inte ska eller vill tänka. När han väl blir tyst för natten (för han sover oftast hela natten utan att skrika) så vill man nästan inte att det ska bli morgon igen för att då vet man att allt börjar om igen. 

 

Men visst är det konstigt att direkt han är tyst och glad så glömmer man bort alla skriktimmar. Som nu t.ex: han har varit tyst i ca 10 minuter och jag kan inte förstå hur jag för 20 minuter sen stod och grinade för att han ALDRIG är tyst. Nu är jag glad igen. Och tittar ner på min lille stackare som har så ont i magen och får själv ont i magen för att jag älskar honom så mycket.