Nu ska ni få höra hur det gick till när Alfred föddes för en vecka sedan. Tänk att det redan gått en vecka! Snabbaste veckan i världshistorien tror jag bestämt. 

 

Det hela började med att vi skulle ha barnvakt på fredagen (13/9) och jag hade i princip redan innan fredagen kom bestämt att kände jag nå annorlunda under fredagen så skulle vi ringa in till förlossningen och överdriva lite, bara för att komma in på en kontroll när vi ändå hade barnvakt. Tänkte att om vi har tur har jag börjat öppnat mig lite och de kunde hjälpa till lite på traven. 

Hur som helst. Harry for till mormor och morfar kring 15-16 tiden och jag och Thomas stannade hemma. Jag hade som vanligt sammandragningar typ hela tiden men jag tyckte minsann att det kanske kändes liiiiite mer än vanligt så jag började klockan "värkarna" och under två timmar (mellan typ 19 och 21) så varierade de mellan 3 och 7 minuter mellan. Det blev längre och längre emellan och de kändes mindre och mindre så jag blev lite besviken och bestämde att vi skulle ut och gå för att det skulle komma igång igen. Sagt och gjort. Väl hemma tjugo minuter senare kände jag om möjligt ännu mindre! Jag sprängdes! Vid det här laget hade jag dock redan bestämt mig för att ringa förlossningen ändå. Så jag ringde och överdrev lite. Sa typ att jag hade haft en liten blödning och att jag kände sammandragningar ganska mycket (LÖGN, haha). Så dom tyckte att jag skulle komma in på en koll eftersom läkarna tidigare varit rädda att det skulle gå snabbt när det väl sätter igång. "Ni kan ju få sova på patienthotellet om det inte riktigt satt igång" tyckte dom. 

Så vi packade dom sista grejerna och satte oss i bilen. På vägen till sunderbyn frågade Thomas om jag kände nå nu: "Jo, jag känner sammandragningarna ganska mycket" (LÖGN: jag hade sammandragningar, men de kändes i princip inte, men jag ville inte att Thomas skulle vända). 

När vi kom fram ställde vi oss på vanliga parkeringen och promenerade till akuten. På akuten mötte vi ett par som också var på väg till förlossningen och hon var tvungen att åka rullstol och verkade ha väldigt ont, så vi lät dom gå före oss för vi hade ju egentligen inte så bråttom. Kändes nästan pinsamt att vara på förlossningen då jag inte hade nå ont alls. 

Vi fick komma in till ett rum och jag blev undersökt. ÖPPEN FEM CM! What!? Haha, vi fattade ingenting. "Ja, men då blir det ju bebis snart iaf" så barnmorskan. Hon pillade lite och sa att nu borde värkarna sätta igång mer ordentligt och vi blev uppmanade att gå ut och gå i korridorerna. Så det gjorde vi. Vi gick fram och tillbaka i typ en timme, jag var alldeles svettig. Hade fortfarande inga värkar, utan kunde gå helt utan problem. Efter en timme bestämde vi oss för att gå tillbaka till rummet och vila lite. 

Väl tillbaka i rummet sa vi att vi tänkte att vi skulle vila en stund i och med att klockan var typ 00.40, men barnmorskan ville känna först. ÖPPEN SJU CM! Vi skrattade. Hur tusan kunde jag ha öppnat mig två cm till utan att känna nå? Barnmoskan sa att visst kunde vi ju gå och lägga oss om vi ville, men hon kunde även ta hål på hinnorna så skulle vi nog föda barn snart. Jag tittade på Thomas och sa typ: "Ja, men ska vi ta och föda barn nu istället för att vila då kanske?" 

Så barnmorskan tog hål på hinnorna och direkt satte dom riktiga värkarna igång på allvar! Ont som fan hade jag så lustgasen togs fram. Ingen annan bedövning hanns med för 40 minuter efter hon tagit hål på hinnorna föddes älskade Alfred! 3305 gram och 52 cm.

 

Det var helt klart bättre förlossning än jag väntat mig. Vi kunde köra in till Sunderbyn i lugn och ro, jag fick vara och promenera runt i sjukhuset en stund och själva värkarbetet var kort men intenstivt. Tänk att han skulle födas just den dagen vi redan hade barnvakt och tänk vad tur att vi for in trots att jag egentligen inte hade ont. För när det väl började hända något så hände det ju väldigt snabbt. 

 

Har tyvärr ingen bild på Alfred på den här datorn, men ska försöka blogga nån mer gång snart :)