skönt att prata ut, samtidigt som mitt hjärta jävlat krossades i tusen bitar. men får inte visa att jag blir ledsen, får inte det! måste stå ut med att det är så här det kommer vara. fast jag inte vill det. vill inte inse. som jag sagt tidigare: jag vill bara ligga under mitt täcke till allt det jobbiga är över. frågan är om det nånsin kommer bli bättre? varje gång jag tänker på det han sa hugger det till i hjärtat och det känns som att jag ska spy. önskar att man kunde stänga av alla tankar i några månader. stänga av alla tankar och stänga in mig själv i mitt rum. skulle nog aldrig komma tillbaka om det gick. vill inte bry mig. önskar att jag inte gjorde det. önskar att.. äh alla vet vad jag önskar. alla utom jag fattar dessutom att det aldrig kommer inträffa. jag måste fatta.
jag får inte vara ledsen.. inte för det.
men för det där andra. sårad ända in i själen är nog det enda jag kan säga.