man säger ju att man inte vet vad saker betyder för en förrän man har tappat det. fan va sant det är. men det var inte det jag tänkte skriva från början. jag sitter och försöker komma på en bra liknelse eftersom jag inte vill skriva  vad det egentligen är jag vill skriva. det låter sick, jag vet. vi säger så här: äh, jävlat impossible att skriva det utan att det låter som att jag är en riktig galenpanna. eller kanske såhär: jag blir ledsen även om jag får som jag vill! jag tänker att: "om det skulle vara såhär skulle det inte vara lika jobbigt" , sen när det blir sådär som jag hoppades att det skule bli, blir jag fan ännu mer ledsen, allt blir ännu mer jobbigt! jag är en galenpanna. jag är en konstig, deprimerad alkolist. eller okej, lite krydd med alkis. men jag är en konstig, deprimerad jävel iaf.

sen undrar jag. är "att inte säga sanningen" samma sak som att ljuga? eller "att inte säga hela sanningen" ? eller att bara inte säga eftersom man egentligen inte får frågan? man kan ju omöjligt ge ett svar på en fråga man aldrig får, det fattar till och med jag. men man kan ju ändå berätta, om man vet att personen man pratar med vill veta. eller vill jag veta? som sagt, jag är ett cp när jag börjar tänka för mycket.

det jag ska skriva nu har jag skrivit ungefär en miljard gånger, men det tåls att säga igen. jag önskar att jag kunde sluta tänka. jag har alltid tänkt för mycket. jag tänker på mycket varje dag och varje natt. hela tiden alltså. jag tänker för mycket när det gäller allt mellan himmel och jord. allt från vad jag ska ha för kläder till varför det tar så lång tid att skriva ett sms. jag har alltid tänkt för mycket. "nä inte kan jag ringa, tänk om jag inte får nå svar.. eller tänk om det är någon annan som svarar". bara att träffa nån på stan ger mig tusentals tankar "ska jag hälsa, tänk om hon/han inte hälsar tillbaka" "hon/han kanske inte vet vem jag är!" "vad ska vi prata om?" "tänk om hon/han tycker att jag är ful i dom här kläderna!" och så vidare... nu vet jag att det här var grymt dåliga exempel.. det är ju inte riktigt det här jag går omkring och tänker på dagarna. men jag önskar att jag kunde vara med spontan (är det att göra saker utan att planera det i minsta detalj?). för det är jag inte. önskar att jag kunde bara prova. nu är det så att: "nä jag kan inte prova, det och det och det och det kan hända". varför inte bara prova!?!! jag blir så arg på mig själv. sitter här hemma hela dagarna och tycker synd om mig själv. varför inte bara prova? prova vara glad... prova försöka göra nånting som gör mig glad. jag kan ju inte sitta hemma hela livet och längta efter nån som inte längtar efter mig. måste gå vidare. jag vet att det var tryggt.. varje dag i tre år var så tryggt. men bara för att allt inte är lika tryggt nu kan jag ju inte lägga mig under täcket och tycka synd om mig själv, right?

fan va långt och humörsvarierande det här inlägget blev. när jag började skriva var jag gråtfärdig.. nu är jag bara. nu vill jag ut och gå.. rensa tankarna än en gång.

superchick - get up (i know, konstig låt för att vara jag, men den passade så bra... skaffa den! )