idag ska jag erkänna en sak om mig själv. jag är rädd för allt.
det var igår det slog mig att jag verkligen är rädd, och inte bara blyg. klockan var typ halv 12 och jag kunde fortfarande inte sova. detta gjorde att jag fick panik och låg och hyperventilerade ett tag. sen började jag gråta. tragiskt eller vad? jag började gråta för att jag inte kunde sova, och jag skulle inte ens upp och jobba. vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om jag skulle upp och jobba.
och idag när jag skulle gå till bussen så såg jag en kille/man stå typ hundra meter bort. jag fick panik och började leta efter andra vägar jag kunde gå, men jag var fast. det fanns ingen återvändo, jag var tvungen att gå förbi mannen. jag blir alltså rädd för en man som jag måste gå förbi, trots att det ligger ett dagis med massa barn och vuxna som är ute, precis bredvid, mitt på ljusa dagen. vad tror jag att han ska göra egentligen? våldta mig inför 20 ungar?
för att inte tala om alla tankar jag hade under bussfärden! är skämmigt att berätta om dom, men kan säga att jag allt som skulle kunna hända, hände i mina tankar.
och ibland är jag bara så rädd för att inte räcka till, göra folk besvikna. varför är jag rädd för allt?