Det värsta med att Harry kom för tidigt var att "starten" på våra nya liv som föräldrar inte alls blev som vi trodde. Satt på familjeliv och läste förlossningsberättelser och blir helt tårögd när man läser om alla mammor som efter barnet kommit ut får ha han/hon på bröstet och amma sitt barn, lyfta sitt barn, pussa och krama det. Jag blir så avundsjuk! Så alla ni som går tiden ut eller längre ska ändå vara glada. Ni slipper en massa jobbiga grejer!
Harry fick komma upp på mitt bröst i ca 5 min innan de fick gå iväg med han för att sätta in massa slangar i han. Han fick sondmatas i flera veckor och det tog flera dagar innan vi ens fick bära honom en längre bit än från skötbordet till vågen 1 meter bort. Amningen fick jag verkligen kämpa med för att den skulle fungera och ville nästan ge upp ett tag, men som tur var kämpade vi vidare. Nu funkar amningen äntligen bra! Förutom att han fortfarande spiller hälften av all mjölk :P
Samtidigt så är jag så grymt tacksam att han mådde så pass bra och att vi bara var inskrivna en månad på sjukhuset. Och jag skulle förstås inte vilja ändra på nånting, Harry kom när han kom för att han kände sig redo och visste att vi var redo också. Det var bara så himla tråkigt att första gången jag såg honom (förutom när han just kommit ut) var han full med slangar. Man såg knappt att det var ett barn där under någonstans. Dessutom känns det inte så himla roligt att ligga på sjukhus i flera veckor när man har en bild om att man ska få fara hem 2-3 dagar efter förlossningen. De första dagarna kände man sig knappt som en förälder eftersom man inte gjorde nå själv. Sköterskorna t.o.m. hjälpte oss att lyfta han från kuvösen till kängrupositionen på våra magar.
Som tur var hade vi ju förberett i princip allt hemma och Thomas hade kommit hem 2 veckor i förväg för att det inte fanns nå jobb kvar att göra i Kristianstad. Annars skulle jag kanske vara tvungen att gå igenom förlossningen ensam vilket jag aldrig skulle klara. Det var nog "meningen" att han skulle komma för tidigt och vi kände kanske på oss det på något sätt och han är verkligen världens finaste. Tänk ifall han skulle kommit när han var beräknad eller t.o.m. någon vecka efter, då skulle han bara vara ca 1-1½ månad nu, då skulle vi knappt känna honom! Nu blir han ju 3 månader på måndag. Åh, vad tiden går fort. Kan verkligen inte tänka mig att det skulle ha varit på något annat sätt.

Vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg då jag är världens mest tacksamma för det jag har och att jag inte skulle vilja ändra på något. Antar att jag med skulle vilja känna den känslan av att ha sitt nyfödda barn på bröstet och direkt kunna krama, pussa och amma. Samtidigt så är ju inte Harry så mycket prematur. Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara att få barn ännu tidigare i graviditeten.

Nu är det dags för matning av lille underverket. ♥