Väl på akuten fick vi förstås först vänta typ en timme innan vi fick träffa någon läkare och efter han hade kollat honom i halsen och öronen och lyssnat på lungorna så fick vi vänta ytterligare typ en timme innan dom kom och satte en påse på snoppen för att fånga upp urin. Sen fick vi vänta ännu en stund innan dom kom och tog blodprov. Efter ett tag kom läkaren tillbaka och snackade om högt CRB och att lungorna lät bra (så jag trodde att det var bra nyheter) och sen sa han bara: "så det är bara att ni tar och kör fram bilen och far upp till Sunderbyn". Och det gjorde vi. Vi var först hem och hämtade skötväskan och Mira och lämnade henne hos Thomas föräldrar (TUR).

På Sunderbyn behövde vi inte vänta nå, utan en läkare kom nästan direkt och kollade hals, öron osv. igen och dom kollade urinprovet i påsen. Det visade att han hade en urinvägsinfektion. "Ni får stanna här" sa dom och vi tänkte typ: "jaha, vänta tills vi får pencillin sen fara hem". Jo, tjena! Vi fick vara kvar i 4 dar!

Vi fick ett litet rum med en liten säng till Harry och en säng till oss. Dom skulle ta blodprov på Harry och även ge honom medicin intravenöst. Eftersom att Harry har lite mycket fett på kroppen var det typ impossible för dom att få ut blod, så det slutade med att dom stack honom i huvudet. Efter typ 3 timmars försök. Stackars lillpojken.

Sen fick han alltså denna medicin intravenöst var 8:e timme fram tills vi fick fara hem. Varje dag lät det på sköterskorna som att vi skulle få fara hem när som helst, sen typ: "ni får vara kvar till imorrn", "ni får vara kvar en dag till". Gissa less vi var. Vi hade ju inte ens med oss nå grejjer! Inga kläder, underkläder eller hygienartiklar. Men eftersom vi hela tiden fick veta att vi skulle få fara hem dagen efter så orkade vi inte köra hem för att hämta. Vi köpte tandborstar och underkläder så att vi skulle kunna känna oss lite fräscha iaf.

Dagen efter vi kommit in gjorde dom ett ultraljud på Harrys njurar för att se om det fanns någon missbildning, och dom hittade en liten "avvikelse", så det ska följas upp. I värsta fall kan det bli en liten operation, men det är inge farligt tror jag.

Nu mår iaf Harry mycket bättre. Han skrattar och pratar hela tiden. Vi har typ hunnit glömma av hur underbart det är att ha ett leende barn.. så länge sen var det han log! Han har dessutom rullat från mage till rygg för första gången idag. Helt plötsligt. Lillgubben. Det är väl skönt att slippa ha ont!